Då var det dags igen.. December & jul. Ljuset och glädjens högtid. Den högtiden jag älskar allra mest, eller ska jag kanske säga älskade? För vad är det egentligen som snurrar i mitt huvud under december månad? Alla som känner mig vet att jag gör allt för att det ska bli en riktigt jul. Jag gör allt för att få julkänsla. Men varför gör jag egentligen allt för att FÅ en känsla som för bara några år sedan kom av sig själv? Svaret är enkelt. Högtiden jag älskade har förstörts av ett totalförstört hjärta, twice.
Den 22 december 2013, för tre år sedan satt jag i en bil på väg ner till Danmark för att önska kärleken i mitt liv god jul och gott nytt år. Det var en överraskning. Han visste absolut ingenting. Dagen efter skulle han flyga iväg till Australien. Hur lätt är det att skicka iväg den man älskar till ett annat land och veta att det här kommer slita vårat förhållande i stycken?
Hur mycket det än slet så behöll vi någon slags glöd. Han hade ju faktiskt lovat att inte fly landet året efter... Men vad händer? Med bara några veckor kvar till julen 2014 kommer det fram att ännu en resa är bokad och betald. Den här gången ger jag upp hoppet innan han ens åkt. Och att sedan få bekräftat att vi slitits ifrån varandra genom sociala medier och annat, det är hemskt. Vi kunde knappt ha någon kontakt med tanke på tidszonerna. Och när vi väl kunde, så kunde vi ändå inte för han var "sååå" upptagen. Jag menar, hur jobbigt är det att meddela den man "älskar" att man har det bra? Julafton 2014 var tårar, tårar och återigen tårar. Det var här jag fick det svart på vitt att det var slut. Efter nästan 2 år tillsammans tog det slut, och det när vi var som längs ifrån varandra.
Jag började tänka på vad jag kunde göra för att få en bättre upplevelse av julen igen. Det var då han kom in i mitt liv. Min alldeles egna amerikan. Jag skulle bryta mönstret. Fira min första jul utan familjen. Jag skulle ta mig till USA och fira jul med hans familj. Men den amerikanska julen blev den absolut värsta i mitt liv. Även den här julen var som tusen, om inte tiotusen knivar i bröstet. Jag bevittnade otrohet med mina egna ögon. Min kärlek med en annan tjej. Vad hände egentligen? Snabbt beslöt jag mig för att avsluta mitt julfirande i USA och flög hem en vecka tidigare. Julen 2015 tar priset för den värsta julen i mitt liv, utan tvekan.
Men ni tänker säker "kan du inte bara glömma det och gå vidare?" Nej, det är inte så lätt. Att känna svek och ensamhet under en högtid som julen ska ingen någonsin behöva uppleva. Det finns dagar då jag hoppar av glädje för att det snart är jul, men så finns det dagar som idag. Då jag helst bara vill krypa ner under jorden och försvinna och komma tillbaka någon gång i mitten av januari. Känslan av att spendera julen med min familjen är fantastisk. Folk som älskar mig för den jag är och låter mig vara precis som jag är. Folk som på ett konstigt sätt får mig att vilja torka tårarna när man tror att det aldrig ska ta slut. Men det saknas ändå den där kärleken där hjärtat hoppar över ett slag eller två för att personen ser dig för mer än den du bara är. Den saknade finns verkligen.
Kärlek är fint med gör så fruktansvärt ont om det går för snabbt eller blir fel. Kärleken är starkt, men sveket är starkare. Sveket har byggt upp en vägg, och det kommer ta lång lång lång tid innan jag ens tänker tanken på att såga ut något som skulle kunna bli en dörr. Men jag har på något vis hoppats på att julen 2016 skulle komma med ljus och glädje, men så har det inte blivit. December månad är en kamp. Det är en kamp mot ångesten. En kamp mot tårar. En kamp mot självförtroendet.
Det är inte lätt, men det är ingen som har påstått att det ska vara lätt. Ibland önskar jag att den krokiga vägen kunde få en raksträcka så man kunde köra förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar