Jag har alltid försökt att hålla huvudet högt och inte ta åt mig som jag gjorde förr. Jag har kämpat med det länge nu. Att alltid gå med ryggen rak, huvudet högt och inte låta andra trycka ner mig som folk har gjort i princip hela mitt liv. Men tillslut kommer dagen då huvudet faller ner och ryggen sackar ihop. Igår hände det. Jag har nu fått reda på att vissa har sagt saker om mig som jag aldrig trodde att folk skulle kunna säga om någon annan. Att man ens kan komma på något sådant, det är helt sjuk!
Jag vet att jag har gjort fel, jag har tagit många felsteg och sagt en del saker jag inte borde. Jag kan inte ångra något av det men jag kan be om ursäkt och lära mig av mina misstag, vilket jag tycker att jag gjort och gör. Jag måste bara göra dom tillräckligt många gånger innan jag själv ska förstå. Tyvärr så har det tydligen kostat mig mycket.
Att träffa en person som man tycker om är en skönt och härlig känsla. Det tror jag att vi alla är överens om. Men hur skulle det vara om den personen tycker om dig också, fast inte på samma sätt, men ändå ger dig dom signalerna. Samtidigt som personen hänger med polarna och snackar skit om dig. Det kan jag, med handen på hjärtat, säga att det är en mardröm. För dom där polarna tror på allt vad den här personen säger och snackar vidare med sina polare och lägger gärna till lite och överdriver allting. Den där personen som man tyckte om, den personen skulle man verkligen kunna ge allt till. Jag var beredd att göra det. Jag var beredd att lägga mitt allt i någon annans händer, för det var de signaler jag hade fått. Men ju mer man fick höra ifrån andra, ju mer förstod man att den här personen var två helt olika personer. En med mig och en med polarna. Man känner sig lurad, blir illamående och skulle helst bara ge personen en rak höger.
Det gör ont att hamna i den situationen jag har hamnat. När man står och stampar på samma ställe och önskar bara att folk kunde förstå att det faktiskt går att fråga om saker och ting stämmer och om det verkligen är så som andra säger. Men folk tar för givet att sånt som sägs är sant. Det finns inget som heter ta reda på sanningen.. Nej nej, absolut inte.. Jag har svårt att begripa hur man kan finna glädje i att såra andra människor. Att sakta men säkert dra ner en person i skiten.
Jag vet inte hur många artiklar jag läst om personer som tar sina liv för att dom inte orkar med mobbning längre. Jag förstår verkligen de här personerna. Det är sjukt jobbit att ta sig igenom sånt. Jag är glad att jag ändå har stått emot så mycket som jag gjort. Annars kanske en av dom där artiklarna hade varit om mig. Jag förstår att det är många ungdomar som begår självmord. Det är i princip INGEN som bryr sig om dagens ungdomar. Om jag skulle få välja en sak att jobba med så skulle det vara att hjälpa andra barn och ungdomar i kampen mot mobbning och ensamhet. Att se personer som ingen annan ser för att de inte har tid. Att hålla föreläsningar om vad, varför och hur mobbning känns och uppstår. Att föreläsa för föräldrar och faktiskt hjälpa dom att prata med deras barn.
När folk säger att jag söker empati och vill att folk ska tycka synd om mig när jag skriver dessa inlägg får mig än en gång att känna mig illamående. Jag har en dröm och det är att kunna hjälpa andra i samma situation. Det är anledningen till att jag har gått ut och varit öppen och ärlig om vad jag har varit med om.
Jag minns en gång när jag gick till min gamla skola här i Anderstorp och frågade om jag kunde få prata inför vissa klasser om hur det är med mobbning och vad det faktiskt kan leda till. Rektorn sa att det lät som en jättebra idé och att det verkligen behövdes. Han skulle återkomma. Jag har inte hört något ännu. Det säger ju en hel del om vad man är beredd att göra för sina elever. Heja Gislaveds Kommun.
För er som tittade på Idol förra veckan fick se ett inslag med en otroligt vacker 16-åring som blivit mobbad under sin skoltid. Där säger hon:
"..men jag kan känna att jag varit såpass ledsen så att jag inte velat gå upp ur sängen. Jag har varit jätteledsen, så har jag startat en låt och kan relatera mina känslor till den. Den kan göra så att jag vill gå upp och kämpa. Just musiken och min mamma har räddat mig i stunder då jag har varit väldigt ensam och jag har varit väldigt mobbad som liten. Jag har inte alls haft många kompisar och helt ärligt så vet jag faktiskt inte varför... Men musiken kan ha varit min bästa vän och det är något som jag kommer vara tacksam för för alltid. (Hon får frågan: Blir det för jobbigt?) Nej, det är mer att jag vill inte att folk ska se mig som en gråthistoria som man ska tycka synd om. Jag vill att dom ska tycka att jag är duktig för att jag är jag."
Det skulle kunna vara jag som sagt det där.. Jag vet inte vad jag kan ha gjort för att så många personer ska tycka det är okej att slänga så mycket skit på mig och trycka ner mig psykiskt.
Jag kan ju bara säga som såhär - Även om du bara sitter och snackar med polarna så kommer det alltid fram till den personen ni snackat om. Folk nuförtiden är så sneaky så det är äckligt. Vem fan kan man egentligen lita på?
För er som vill få en inblick i hur illa det faktiskt kan bli så kan ni lära den här ( http://www.allers.se/mobbningen-tog-var-dotters-liv/ ) artikeln.
Det här blev ett lite rörigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig ang allt skitsnack och mobbningen. Ta hand om varandra och tänk på att du kan göra skillnad. Du kan få en människa att må bättre. Visa bara lite kärlek i denna hatiska värld!
/M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar