Det finns två personer som jag aldrig skulle klara mig utan. Två personer som har gjort och gör allt i sin makt för att jag ska ha det så bra som bara jag kan. Mina älskade föräldrar. Jag vet inte vart jag hade varit idag om det inte vore för dessa underbara två individer. Därför vill jag tillägna detta inlägg till dom.
Sedan den dagen jag publicerade "Att leva med en sjukdom som aldrig försvinner" så har jag alltid tänkt på hur mina föräldrar har tänkt och känt. Jag var rädd att dom skulle känna någon form av misslyckande. Men så har jag tänkt, tänkt och tänkt.. Och vet ni vad? Jag kan till 110% säga att dom inte misslyckats med någonting. Är det någon som har misslyckats med något så är det de föräldrarna som inte kunde säga åt sina barn att man behandlar andra med kärlek och respekt. Jag har många gånger fått äta upp att jag är väldigt omtänksam och bryr mig om alla i min närhet. Men jag skulle aldrig i hela mitt liv ändra på det.
Kära mamma & pappa, TACK(!) för att ni alltid är vid min sida och ger mig den kärlek jag behöver. För att jag alltid kan komma till er och be om tips och råd. För att jag alltid har en axel att gråta emot. Även om vi inte alltid är bästa vänner och skriker på varandra så är det oftast glömt efter lite sömn. Ni är mina heros och det finns inte ord som kan beskriva hur tacksam jag är för allt ni gör för mig. Det finns inget problem i mitt liv som ni inte kan lösa. Ni är bäst och jag älskar er!
/M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar