Jag blir få förbannad när jag läser om barn som tar livet av sig för att dom blivit mobbade. Hur kan en annan människa må bra utav att plåga en annan människa till döds - med ord och/eller slag. Hur är man skapt?
För lite mer än 6 månader sedan skrev jag inlägget "Att leva med en sjukdom som aldrig försvinner". Det var ett inlägg som har fått väldigt många att börja gråta, blir förbannade, skylla ifrån sig, påstå att jag ljuger, säga att det är mitt fel för att jag aldrig sa något.
Även media har fått upp ögonen för min historia - Värnamo Nyheter, Kvällsposten & Aftonbladet är några exempel.
Jag tror inte folk riktigt förstår att det faktiskt är en människa, kött & blod, som varit med om det. För vissa kan komma med sånna spydiga kommentarer så om bara har lust att gräva ner sig själv. Det är fler och fler som vågar stå fram med att dom blivit mobbade vilket jag tycker är jättebra. Man har absolut ingenting att skämmas över. & NEJ(!) om du går ut med din story utan att nämna några namn på de som mobbat dig, så mobbar du inte dina så kallade mobbare.
Jag har fått höra mycket efter alla artiklar osv. Vissa sitter och gråter och förstår inte varför jag aldrig sagt något, andra blir förbannade på dom som har varit så elaka. Så finns det dom som tycker att jag har blivit en mobbare.. Varför? Jo, för att jag hänger ut andra när jag säger att jag blivit mobbad - alltså dom som mobbade mig. Dom kanske inte mår så bra nu.. Nej, men jag har aldrig nämt ett namn i någon intervju eller i något inlägg på bloggen. Det kommer jag aldrig att göra det.
Men nu till det som jag faktiskt tänkte skriva om från början.
Jag kollade igenom Facebook för en stund sedan och fick se en bild på en handled. Den handleden såg rent ut sagt för jävlig ut. Det är alltså en människa som har suttit och skärt sig med något skarpt - kniv eller rakblad. På bilden så står det "Is your joke still funny?". Denna enkla bild gjorde mig riktigt ledsen. Inte för att det var blod och allt sånt. Utan för att jag kom och tänka på min värsta tid som mobbad. Tiden då jag skar mig. För min del så hjälpte det, eller? - om ingen hade fått veta. Anledningen till att jag skar mig var för att få smärtan inifrån och ut.
Om du går runt och är glad och sedan råkar skära dig när du t.ex hackar gurka, så slutar du automatiskt att tänka på det som gjorde dig glad. Du tänker bara på att det gjorde jäkligt ont att skära sig. Ungefär så är det när en människa skadar sig för att få bort smärtan inifrån.
Jag kom ihåg en gång när jag mådde så otroligt dåligt. När jag då kom hem och skar mig så kände jag absolut ingenting. Smärtan inifrån ville inte längre komma ut och kroppen brydde sig inte om att jag skar mig. Det var då jag insåg att det inte var någon bra lösning.
Det värsta av allt var att man trodde att man kunde säga det till några "så kallade vänner" utan att hela skolan skulle få reda på det. Men så var inte fallet. Man blev stämplad som EMO.
I dagens samhälle är ett emo någon som lyssnar på musik om att man är ensam eller att man ska ta livet av sig, har konstiga svarta kläder + att man skär dig.
Så bara för att jag inte hade samma musikstil/klädstil som andra och skar mig så var jag ett emo.
Nu tänkte jag förklara en gång för alla vad emo betyder. Emo kommer ifrån engelskan (Emtional hardcore). Det är en musikgenre som ursprungligen kommer ifrån hardcore och punkscenen.
Det är nu 6 år sedan jag skar mig och mycket har hänt sedan. Jag har blivit mer mogen(delvis) och kan se att det jag gjorde inte var bra. Jag är så glad att jag inte har kvar några ärr. Och det lilla ärr jag hade, där placerade jag min senater tatuering.
Nu tänker jag ge er ett tips: Om ni någon gång mår så dåligt så ni ens funderar på att skada er själva, ta ett gummiband runt handleden. När ni sedan har det runt handleden så dra ut och låt det smätta till. Ni kommer bli rödlätta och det kommer kännas. Det är meningen. Det tar bort smärtan inifrån men det skadar er inte.
Då har jag fått ur mig dagens tankar och det är dags för mig att ställa mig i köket och laga mat.
/M.
