Nu ligger jag i sängen, hemma i lilla Anderstorp. Så skönt men ändå inte. Jag är mörbultat och har ganska ont i magen fortfarande. Dock är detta en smärta efter en operation och inte en smärta för att något är fel, vilken känns väldigt skönt.
Min vistelse på Värmamo sjukhus blev hyfsat lång. Jag fick några bundisar som var imponerade över min vilopuls på 43 slag/minut.. Något som jag själv inte kan skryta så jättemycket med efter att ha läst att till exempel bloggaren och träningsfreaket Erik Wickstöm har vilopuls på 27 slag per minut.. Men nu tränar han nog lite mer än mig, haha!
Som jag skrev i det förra inlägget (som för övrigt var ganska virrigt, skyller på morfinet) så kom jag in på söndag förmiddag med fruktansvärda smärtor i magen. Läkarna gjorde massor med tester. Blodprov, röntgen, gyn och massor med konstiga saker.. Men dom kunde inte se mer än att jag hade en cysta som satt på äggstocken, och den var bara 1,5 cm så den skulle jag inte känna av. Men istället för att göra några förhastade ingrepp så beslöt dom sig för att hålla kvar mig på sjukhuset för att se vad som hände. Om det blev bättre eller sämre. Det blev ju det sistnämnda - sämre.
När måndagen kom så hade jag fortfarande väldigt ont. Jag bad om så mycket smärtstillande jag kunde få. Men jag fick alltid små doser så att jag kunde känna efter om smärtan minskade eller blev värre. Blev det värre så fick jag självklart mer smärtstillande. För mig var det ingen big deal att jag fick ligga på sjukhuset en extra dag. När läkarna ville hålla kvar mig så tyckte jag bara att det var bra. Hellre att dom gör det ordentligt och hittar felet, än att dom gör något förhastat och att det blir fel.
Självklart förstår jag att läkarna var frustrerade när dom inte kunde se på mina provsvar eller på röntgen att något var fel, men Värnamo sjukhus ska ha all beröm dom kan få för att dom la ner så mycket tid och energi på mig. Jag tror jag pratade med 4 olika läkare som i sin tur diskuterade med varandra, för att hitta felet.
Måndagkvällen kom och dom diskuterade fortfarande vad som kunde vara fel. Var det köttelfeber, blindtarm eller var det något helt annat. Ca klockan 20:30 (tror jag) kom en av doktorerna in och kände lite på magen och pratade med mig om hur jag hade mått dom senaste 2 veckorna. Då kom vi fram till att jag faltiskt hade haft korta perioder med feber och några då jag kräktes utan anledning. Då beslöt han sig för att operera mig. Min blindtarm skulle bort.
Så måndag kväll, klockan 22:30 var det en nervös Malin som skulle förflyttas från kirurgen B ner till operationssalen på Värnamo sjukhus. Tankarna gick "tänk om operation inte går bra" & "tänk om det inte är blindtarmen, då vaknar jag upp med samma smärta, fast kanske ännu värre".
Jag grät och jag var rädd. Min kära mamma var med mig och höll mig i handen, sjuksköterskan tröstade mig. Mamma fick följa med ner så långt det bara gick, vilket kändes väldigt tryggt för mig som var hög på morfin, inte ätit eller druckit på 50 timmar och visste knappt vart jag var.
Jag hoppade över på en operationsbänk som var så smal att man trillade av bara man kollade på den. Dom tog in mig i ett förberedningsrum för att kolla blodtrycket, pulsen, EKG och fixa det sista innan operationen skulle påbörjas. Jag fick en stor spruta med lugnande. Lugn blev jag iallafall. Där låg jag på operationsbänken och det kändes som om jag var i himlen. Jag fick ännu en stor spruta med lugnande och nu var allt på topp. Jag var inte längre nervös, inte för 5 öre.
När dom sedan rullade in mig till operationssalen var jag på toppen av toppen. Jag lyfte lite på huvudet och sa "Vem är det som ska sätta kniven i mig?" Dom skrattade och förklarade att läkarn inte hade kommit ännu, men att det var han som hade tagit beslutet om att operationen skulle genomföras.
Sen kom narkosläkaren och tyckte att jag var så söt och hade så fina ögonfransar och sen kommer jag inte ihåg mer.
Jag vaknade upp vid 3 tiden på natten av att en sjuksköterska ville kolla mitt blodtryck för att sedan köra upp mig till mitt rum på avdelningen. Känslan av att vakna och känna att jag inte alls hade den där jobbiga smärtan var helt underbart. Självklart var jag nerdrogad, men jag var så glad att dom faktiskt hade tagit bort min blindtarm som var inflammerad.
Uppe på rummet igen så bad jag om min telefon (så att jag kunde skicka sms till dom här hemma att jag överlevde) och sen ville jag ha mina piercingar så inte hålen skulle växa igen. Det tyckte sjuksköterskan var lika roligt som jag, haha!
Nu skulle jag vilja rikta ett stort tack till alla som jobbade på akuten, röntgen, kvinnokliniken & Kirurgen B på Värnamo sjukhus från söndag till tisdag. Alla ni som hade hand om mig var hur snälla och fina som helst. Det kanske är ert jobb, men ni kom med glada tillrop, tröstade mig när jag var ledsen och nervös, la ner tid och energi för att hitta felet och tog hand om mig på ett fantastiskt sätt. Jag är evigt tacksam för att ni gjorde min vistelse på sjukhuset lite bättre!
Jag vill även passa på att tacka min underbara Mamma som ställde upp för mig. Hon ringde 1177, hon packade ihop mina saker, hon körde mig till akuten, hon satt på sjukhuset hela söndagen, måndagen och tisdagen för min skull. Morgon till kväll. Utan dig hade jag inte klarat mig, världens bästa mamma!!
& tack pappa för att du kom in söndag kväll med mina mediciner och min mobilladdare & för att du håller ställningarna på jobbet när mamma måste vara med mig på sjukhuset. Bästa päronen man kan önska sig!
Och ett jättetack till alla er som har skickar krya på er hälsningar, blommor, godis mm. Jag har inte haft ork att svara så många men jag är evigt tacksam!
Nu har jag inte fler att tacka, tror jag, om inte annat så ska jag släcka ner och försöka sova lite. Livet som sjukskriven är rätt hårt. Vägen tillbaka till träningen har bara börjat!
Godnatt
/M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar