fredag 27 februari 2015

Artikeln är publicerad

Idag kan ni läsa om mig på Aftonbladet.se ang mobbningen som jag har stått ut med. Jag vill hänvisa alla till inlägget "Att leva med en sjukdom som aldrig försvinner" - http://malinjjhenaes.blogspot.se/2014/09/att-leva-med-en-sjukdom-som-aldrig.html?m=0
Där kan ni läsa mina egna ord om min tid som mobbad. 

För er som inte har läst artikeln så hittar ni den här - http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20332828.ab :) 



Aftonbladet

Inom kort kommer ni att läsa om mig på Aftonbladet.se och i deras tidning. Jag kommer att skriva ett längre inlägg om intervjun och fotograferingen imorgon. 
Förhoppningsvis publiceras det imorgon eller på min lilla födelsedag - lördag :) 

Nu ligger jag i sängen och skriver ner allt jag ska ha med mig imorgon. Då rullar bilen mot Falun för att kolla på skid VM :) 
Så på söndag efter att ha firat födelsedagen i Falun så åker jag till Sälen och är där i en vecka. Det kommer bli så skoj att få träna och leva livet fullt ut! 

Innan jag släcker lampan och säger godnatt så ska jag kolla på ett avsnitt av The O.C. 
Min lilla lista som är 3x så lång som på bilden...

onsdag 25 februari 2015

Rasar i vikt

Då var dieten inne på sin tredje dag och allt går enligt planerna. Äter kanske lite mer kalorier än i en riktig katodiet men det måste jag med tanke på att jag under de senaste två dagarna har tränat 2 pass/dag.
Det är mycket rehab just nu. Jag behöver få igång mitt högra ben efter operationen. Det släpar lite när jag går och springer, men det kommer att bli bra - hoppas jag.

Igår var mitt första löppass sedan operationen. Det kändes bra i 30 minuter men sen fick jag lite känningar i magen och valde då att avsluta passet. Tänkte ge mig på ett löppass idag igen. Hoppas på att det känns bättre idag än igår :)

Back to the diet, så har jag lite halväckliga bilder på mat som jag har lagat nu under dieten. Det ser inte gott ut men all mat jag har ätit har varit god! Jag har gått ner 1,5kg på 2 dagar. Det känns helt grymt. Jag hade hoppats på bra resultat men inte efter 2 dagar. Och nej, det är inte bara vikten det syns på - utan även på måttbandet.
Jag ska egentligen inte tänka så mycket på min vikt som jag gör just nu (med tanke på ätstörningar osv), men om jag ska ha rätt vikt till mina skidor så krävs det att några kilo försvinner.
För övrigt har jag tänkt mig att deltaga i en skidlopp i år. Bara för att ha något att jämföra med nästa säsong. Vilket lopp det blir har jag inte riktigt bestämt mig för än.

 Gårdagens lunch:
 Kyckling, tomatsås & bönpasta

 Gårdagens frukost:
Ägg, tomat, müsli, hallon proviva & juice.

Dagens frukost:
Äggröra m rödlök, kalkon och tomat

söndag 22 februari 2015

Gravid eller?

Smärtan kommer och går i min lilla mage. Jag har därför bara koncentrerat mig på att vila de senaste dagarna. Ingen rehab eller några promenader, träning eller liknande aktiviteter. Jag känner inte att det är lönt att pressa kroppen så att det tar ännu längre tid innan jag kan bli helt 100. 
Jag menar, idag var jag på Ica och handlade med min systerson Charlie, snart 2 år. Jag fick ont av att lyfta honom in och ut ur bilen och fick ont av att behöva jaga den lilla krabaten i affären. Men just idag var det värt smärtan för den grabben vet hur man ska få moster på bra humör! Tack Gud för att Charlie finns. 

Så med tanke på att min träning = 0 just nu och att jag har en tendens till att tröstäta så har jag nu fått en liten bula på magen. Blä! Jag är absolut INTE gravid(!!!!!), jag är bara småfet. Har inte vägt såhär mycket på 1,5 år. Så nu är det dags att se över kosten och låta träningen ligga på is. Man kan inte äta lika mycket mat när man tränar, som när man inte gör ett skit. Då går man upp i vikt, så är det bara. Och för att jag ska få ut maximalt av min vilovecka nu, så har jag hittat en katodiet som jag tänker följa till punkt och prick. Inget fusk. Den är alltså bara en vecka (man kan hålla på längre). Jag ger det en vecka för att se om det är värt det. Mina sista dagar som tonåring får bli vilken j*vla pina det vill. 

Just nu mår jag inte bra fysiskt eller psykiskt och känner att det finns bara en sak jag kan göra. Jag måste dra in på allt vad innehåller kalorier, när det gäller mat. Jag måste vara en egoist, när det gäller umgänge. Jag måste bara tänka på mig. 
Tränar jag, så mår jag inte bra fysiskt - men psykiskt. 
Äter jag allt jag kommer över, så mår jag verken bra fysiskt eller psykiskt. 
Men lägger jag träningen och sockret åt sidan så kan det fungera ganska bra. 
Jag vill må bra igen. Utan att behöva söka hjälp av min kära psykolog Maria. Även om hon är den finaste psykologen man kan önska sig. Jag vill ta mig ur det här på egen hand!! 

Så nu lägger jag mig för att sova! Imorgon hejar jag på Etixx Ski team som kör skinnarloppet och alla norrmän i Falun! Godnatt världen :)

/M.

fredag 20 februari 2015

Planerar framtiden

Nu börjar jag tillfriskna. Det har gått bättre än förväntat. Jag har inte så mycket smärta kvar och har börjat trappa ner med värktabletterna. Jag räknar med att ta min sista morfintablett när jag går och lägger mig ikväll, vilket känns väldigt bra!
Har försökt promenera varje dag för att få igång kroppen igen. Jag har även försökt att slå lite på boxningssäcken och köra lite styrkeövningar. Jag kommer inte att ha några större träningspass förrän jag har slutat med värktabletterna nästa torsdag/fredag.

För övrigt så har jag haft gott om tid att planera de kommande veckorna och hur jag ska ta mig tillbaka efter allt. Det känns bra att ha tagit tag i det nu när jag inte har annat att göra. Så denna onödiga vilan inte blir så onödig ändå.

Det är många som har frågat om vilka planer jag har för framtiden med träning osv. Jag tänker hålla på det ett tag till. Jag vill se hur det går med att komma igång med träning igen efter operationen och att kroppen fungerar, så att inte det blir några "återfall". Jag fick ju veta av läkaren att om jag rör på mig för mycket så kan jag få brock men om jag ligger för mycket så kan jag få lunginflammation.. Så det vill till att balansera det där med träningen.
Tänkte fråga er någonting: Är det någon som läser min blogg som har opererat blindtarmen, när började ni träna igen isåfall? 

Nu ska jag lägga mig på soffan för att läsa lite i min nya bok "Northug - en biografi" och ladda upp inför kvällens festligheter med massor av god mat!

Ha en trevlig fredag!

/M.

torsdag 19 februari 2015

Nyopererad efter många om & men..

Jahaja, jag hade precis knåpat ihop världens längsta och innehållsrikaste blogginlägg om min operation med mera, men min telefon vägrade att publicera det och valde istället att ta bort det. Så nu gör jag ett nytt försök och hoppas att min kära IPhone6 inte slänger ut mig från blogger appen igen.

Nu ligger jag i sängen, hemma i lilla Anderstorp. Så skönt men ändå inte. Jag är mörbultat och har ganska ont i magen fortfarande. Dock är detta en smärta efter en operation och inte en smärta för att något är fel, vilken känns väldigt skönt.

Min vistelse på Värmamo sjukhus blev hyfsat lång. Jag fick några bundisar som var imponerade över min vilopuls på 43 slag/minut.. Något som jag själv inte kan skryta så jättemycket med efter att ha läst att till exempel bloggaren och träningsfreaket Erik Wickstöm har vilopuls på 27 slag per minut.. Men nu tränar han nog lite mer än mig, haha! 

Som jag skrev i det förra inlägget (som för övrigt var ganska virrigt, skyller på morfinet) så kom jag in på söndag förmiddag med fruktansvärda smärtor i magen. Läkarna gjorde massor med tester. Blodprov, röntgen, gyn och massor med konstiga saker.. Men dom kunde inte se mer än att jag hade en cysta som satt på äggstocken, och den var bara 1,5 cm så den skulle jag inte känna av. Men istället för att göra några förhastade ingrepp så beslöt dom sig för att hålla kvar mig på sjukhuset för att se vad som hände. Om det blev bättre eller sämre. Det blev ju det sistnämnda - sämre. 

När måndagen kom så hade jag fortfarande väldigt ont. Jag bad om så mycket smärtstillande jag kunde få. Men jag fick alltid små doser så att jag kunde känna efter om smärtan minskade eller blev värre. Blev det värre så fick jag självklart mer smärtstillande. För mig var det ingen big deal att jag fick ligga på sjukhuset en extra dag. När läkarna ville hålla kvar mig så tyckte jag bara att det var bra. Hellre att dom gör det ordentligt och hittar felet, än att dom gör något förhastat och att det blir fel.

Självklart förstår jag att läkarna var frustrerade när dom inte kunde se på mina provsvar eller på röntgen att något var fel, men Värnamo sjukhus ska ha all beröm dom kan få för att dom la ner så mycket tid och energi på mig. Jag tror jag pratade med 4 olika läkare som i sin tur diskuterade med varandra, för att hitta felet. 

Måndagkvällen kom och dom diskuterade fortfarande vad som kunde vara fel. Var det köttelfeber, blindtarm eller var det något helt annat. Ca klockan 20:30 (tror jag) kom en av doktorerna in och kände lite på magen och pratade med mig om hur jag hade mått dom senaste 2 veckorna. Då kom vi fram till att jag faltiskt hade haft korta perioder med feber och några då jag kräktes utan anledning. Då beslöt han sig för att operera mig. Min blindtarm skulle bort.

Så måndag kväll, klockan 22:30 var det en nervös Malin som skulle förflyttas från kirurgen B ner till operationssalen på Värnamo sjukhus. Tankarna gick "tänk om operation inte går bra" & "tänk om det inte är blindtarmen, då vaknar jag upp med samma smärta, fast kanske ännu värre". 
Jag grät och jag var rädd. Min kära mamma var med mig och höll mig i handen, sjuksköterskan tröstade mig. Mamma fick följa med ner så långt det bara gick, vilket kändes väldigt tryggt för mig som var hög på morfin, inte ätit eller druckit på 50 timmar och visste knappt vart jag var. 
Jag hoppade över på en operationsbänk som var så smal att man trillade av bara man kollade på den. Dom tog in mig i ett förberedningsrum för att kolla blodtrycket, pulsen, EKG och fixa det sista innan operationen skulle påbörjas. Jag fick en stor spruta med lugnande. Lugn blev jag iallafall. Där låg jag på operationsbänken och det kändes som om jag var i himlen. Jag fick ännu en stor spruta med lugnande och nu var allt på topp. Jag var inte längre nervös, inte för 5 öre. 
När dom sedan rullade in mig till operationssalen var jag på toppen av toppen. Jag lyfte lite på huvudet och sa "Vem är det som ska sätta kniven i mig?" Dom skrattade och förklarade att läkarn inte hade kommit ännu, men att det var han som hade tagit beslutet om att operationen skulle genomföras. 
Sen kom narkosläkaren och tyckte att jag var så söt och hade så fina ögonfransar och sen kommer jag inte ihåg mer. 

Jag vaknade upp vid 3 tiden på natten av att en sjuksköterska ville kolla mitt blodtryck för att sedan köra upp mig till mitt rum på avdelningen. Känslan av att vakna och känna att jag inte alls hade den där jobbiga smärtan var helt underbart. Självklart var jag nerdrogad, men jag var så glad att dom faktiskt hade tagit bort min blindtarm som var inflammerad. 
Uppe på rummet igen så bad jag om min telefon (så att jag kunde skicka sms till dom här hemma att jag överlevde) och sen ville jag ha mina piercingar så inte hålen skulle växa igen. Det tyckte sjuksköterskan var lika roligt som jag, haha! 

Nu skulle jag vilja rikta ett stort tack till alla som jobbade på akuten, röntgen, kvinnokliniken & Kirurgen B på Värnamo sjukhus från söndag till tisdag. Alla ni som hade hand om mig var hur snälla och fina som helst. Det kanske är ert jobb, men ni kom med glada tillrop, tröstade mig när jag var ledsen och nervös, la ner tid och energi för att hitta felet och tog hand om mig på ett fantastiskt sätt. Jag är evigt tacksam för att ni gjorde min vistelse på sjukhuset lite bättre! 

Jag vill även passa på att tacka min underbara Mamma som ställde upp för mig. Hon ringde 1177, hon packade ihop mina saker, hon körde mig till akuten, hon satt på sjukhuset hela söndagen, måndagen och tisdagen för min skull. Morgon till kväll. Utan dig hade jag inte klarat mig, världens bästa mamma!! 
& tack pappa för att du kom in söndag kväll med mina mediciner och min mobilladdare & för att du håller ställningarna på jobbet när mamma måste vara med mig på sjukhuset. Bästa päronen man kan önska sig! 

Och ett jättetack till alla er som har skickar krya på er hälsningar, blommor, godis mm. Jag har inte haft ork att svara så många men jag är evigt tacksam! 

Nu har jag inte fler att tacka, tror jag, om inte annat så ska jag släcka ner och försöka sova lite. Livet som sjukskriven är rätt hårt. Vägen tillbaka till träningen har bara börjat! 

Godnatt 

/M. 

tisdag 17 februari 2015

Inlagd med dropp och morfin

I lördags under Melodifestivalen började jag få magknip. Jag tänkte att det skulle gå över om jag sov en stund, men sova kunde jag ju inte. Jag vaknade en gång i timmen, sen en gång i halvtimmen och det blev bara värre och värre.
Så igår vid 10 tiden så bad jag mamma att ringa 1177. Efter att ha väntat i 30 minuter så kom hon fram och förklarade hur jag hade det. Dom sa att jag skulle köras in akut till Värnamo. 
Med tårar i ögonen klädde jag på mig för att åka in. Smärtan blev bara värre och värre. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, aldrig! 
Jag kom in på akuten, dubbelvikt. Började med att kräkas. Jätte mysigt!
Det tog inte lång tid innan dom tog emot mig för att ta urinprov, blodprov och la in mig på ett rum. 20 minuter efter det att jag kom in, fick jag min första morfinspruta. Sen fick jag en spruta varje timme fram till klockan 16:30, då blev jag uppkört till kirurgiska avdelningen. Då fick jag dricka någon konstig vätska som gjorde så att röntgen skulle ge bättre svar. Sen blev jag nerkörd till röntgen för att plåtas, haha! 
Dom kunde inte säga så mycket med dom svaren mer än att det satt en liten cysta på äggstocken. Dock var den så liten så dom trodde inte att den var anledningen till smärtan. 
Jag sov här inatt med en förhoppning av att vakna upp lite piggare, men nej! 
Vid 22:30 igårkväll fick jag ännu en morfinspruta så att jag skulle kunna somna, vilket jag också gjorde. Men jag vaknade igen vid 03:00 och då satte dom in smärtstillande via nålen jag har i armen. 
Då kunde jag sova till klockan 06:30 och då det var dags att ta nya blodprover. 

Nu har jag nog fått 6 morfinsprutor i nålen, 4 morfinsprutor i magen och två droppmorfin tillsammans med vanligt dropp. 

Nu snarkar jag vidare. Uppdaterar med en ny lägesrapport senare när jag vet något. 
Hoppalong! 


lördag 14 februari 2015

En idol, en förebild & mitt allt!

I onsdags skrev jag lite kort om en av mina idoler Petter Northug. Jag skrev också att jag skulle skriva om min allra största idol, min förebild och mitt allt. Den människan som ger mig kraft och mod att testa saker jag aldrig skulle tro att jag skulle lyckas med. Människan som jag ser upp till mer än någon annan. Jag talar såklart om min kära storasyster Majken. Jag trodde att det skulle vara enkelt att länga ihop ett inlägg om min relation till min syster och vad hon betyder för mig. Men nu har jag suttit och funderat på hur jag ska skriva och få ihop det här i 2 dagar och det känns bara som om det kommer bli en röra av alltihop. Jag ska göra mitt bästa, dyslektiker som jag är..

Jag har två syskon - Majken 4,5 år äldre & Axel 3 år äldre. Så jag har alltid varit den lilla sladdisen här hemma. Inte för att det skiljer så många år, men Majken och Axel tyckte alltid att det var kul att retas lite med mig.
När vi var yngre så ville jag så gärna vara med mina syskon, det spelar ingen roll om dom skulle vara med sina kompisar eller iväg och spela handbollsmatch. Jag ville vara med! Dom tyckte nog inte som mig.
Åren gick och vi umgicks som syskor gör. Ibland var det jag och Majken mot Axel, ibland var det Axel och Majken mot mig osv.. Men ibland kunde vi komma överens allihop.

Jag är uppväxt med att man har rätt att säga sin mening och vad man tycker. Vilket jag ofta har gjort. Det är inte alla som har tagit det lika bra som andra. Vissa har ju svårt för sanningen. Jag lever i ärlighet och jag mår dåligt av lögner. Där har jag fått en känsla av att jag och Majken är rätt lika. Vi lever vårar liv och vi är ärliga. Vi är inte rädda för att säga vad vi tycker och vi står tillsammans (om vi tycker likadant, haha).

Jag tror att jag och Majken har genomgått samma skit i vår barndom. I skolan var vi inte favoriterna som blev vald först på idrotten osv. Men ändå har vi kämpat vidare och visat att man kan stå emot elaka människor och fula ord.

När Majken började träna och satsa på skidåkningen beundrade jag henne. Att hon orkade. Det var under den tiden då jag tröst år mest. Jag gick upp som mest under den perioden och såg att hon lyckades. Hon gjorde framsteg efter framsteg medan jag gick upp mer och mer. Folk kom fram till mig och frågade hur det gick för Majken, hur mycket Majken tränar och vad Majken har för mål..
Jag blev självklart glad för att folk kom fram till mig och frågade saker om min syster, som hade gjort stora framsteg mot sina drömmar och mål. Men på sätt och vis hörde jag alltid en röst i mitt huvud som frågade "när är det din tur, Malin?" "När ska du börja?".

Jag började så smått att träna. I början orkade jag knappt gå en 5 km runda med mamma utan att behöva vila en vecka efteråt. Men det tog sig och jag hade helt plötsligt gått ner 10kg.
Jag tog träningen mer och mer på allvar. Så en dag kom Majken hem på middag och hade något att berätta. Jag skulle bli moster. Majken och Tomas skulle bli föräldrar. Min favorit syster skulle bli mamma. Jag kunde inte fatta att jag skulle bli MOSTER...! Lyckan var total.
Majken tränade för två och jag för en, för mig själv. Kunde hon träna för två så skulle jag minsann lyckas träna för mig själv.

Nu är jag moster åt världens finaste lilla pojk som heter Charlie. Han är den mysigaste killen i världen. Majken och Tomas har fått en så fin son som dom tar sig tid att leka med, träna med, gå till lekplatser och allt ett litet barn kan behöva i tvåårsåldern.

Det finns ingen människa som inspirerar mig mer än det Majken gör. Faller hon ner i ett hål så använder hon varenda lite muskel för att ta sig upp igen. Hon kämpar. Hennes kämparglöd ger mig motivation. Vi har vägt nästa 90 kg båda två men vi båda har kämpat oss tillbaka. Majken ligger en bra bit före mig. Hon har ett skidteam, en sambo som hon snart ska gifta sig med, en underbar son, hus, träningsmöjligheter osv. Det får mig att tro att det kommer hända mig också. Med tanke på min j*vla depression och efter allt som hänt den senaste tiden så har jag haft svårt att tro att det ska komma lycka till mitt liv också. Men när jag var hos Majken och Tomas i måndags så insåg jag att jag har gott om tid. Att jag kan fortsätta leva livet och träna på som bara f*n! Mitt stora mål just nu är att komma i såpass bra form att jag kan träna med Majken. Att vi kan ta hjälp av varandra och att Majken ska få en träningspartner som har samma mål som henne.

Och Majken, om du läser detta.. Vi har våra gräl och bråkar om onödiga grejor, men du kommer alltid vara min syster och den som inspirerar mig att fortsätta att kämpa mig igenom denna fruktansvärda depression. Jag älskar dig!







fredag 13 februari 2015

Sjuk igen & ingen dejt imorgon

Jahaja, sjuklingen här.. Då var det min tur att ryka på en ordentlig smäll. Igår vaknade jag och hade världens värk i mina leder. Envis som jag är så åkte jag till jobbet, vilket jag inte borde. Jag började frysa och fick mer och mer ont i mina leder.
Efter ett tag kände jag att det var dags att åka hem och vila. 39,2 graders feber och jag frös mer än en naken katt i en igloo. Så jag har i princip sovit sedan igår 16:30. Visst är det skönt att sova men just nu vill jag bara träna. Missade gårdagens långpass och dagens intervaller. Det är verkligen inget jag behöver just nu.

Imorgon är det alla hjärtans dag, jag hade en dejt men ja, han backade ur. Känns sådär, men nu är jag ju ändå sjuk så det kanske är lika bra att det blev som det blev :)
Eftersom jag är feberfri idag så hoppas jag att jag kan spendera min alla hjärtans dag med ett träningspass, lite choklad, kärleksfilmer och lite annat smått och gott.

Dagens frukost fick bli hallongröt, kiwi och massor av vitaminer!

onsdag 11 februari 2015

"Your boys took a hell of a beating"

God morgon alla mina vänner & ovänner!
Nu har jag precis ätit frukost och tryckt i mig halva apoteket, haha. BCAA, antidepressiva, ångestdämpande och detox tillsammans med lite god mat är den perfekta starten på dagen för min del.
Jag sitter och kollar runt lite på youtube och hamnade på en av mina stora träningsförebilder. Nämligen Petter Northug. Tänker dela med mig av ett litet  klippa på honom som jag brukar titta på när jag saknar motivation.

Jag låter videon tala för sig själv.

I eftermiddag tänkte jag skriva ett lite längre inlägg om dagens pass som är ett rent styrkepass, min andra förebild och lite andra tankar.

Ha en bra dag,
Malin


tisdag 10 februari 2015

Det finns ingen genväg till framgång

Som jag skrev i förra inlägget så kämpar jag fortfarande med min depression och ångest. Natten till idag var extra jobbig. Jag kräktes på grund utav ångest, hela natten. Efter allt som har hänt den senaste tiden så var det väntat att jag skulle komma ner i en riktig svacka. 
Därför har jag tagit det lugnt idag och börjat med lite småjobb framför datorn. 

Idag har jag även gett mig själv den bästa medicinen jag kan få - ett riktigt hårt intervallpass. Det ska jag säga er, att efter kvällens pass behöver jag inte oroa mig för några ångestattacker inatt. Det var en så härlig känsla i kroppen att sätta sig i bilen och åka hem. 

Nu sitter jag och kollar på #vmvinter och äter dagens sista måltid. Innan jag säger godnatt och ska nana kudden ska jag planera morgondagens träning och jobb. 

Har även fått igång min Funbeat, så ni får gärna gå in och följa mig :)


Träning är som medicin - fast gratis!

I söndags bestämde jag mig för att ge mig själv någonting jag skulle bli glad av. Jag gav mig själv ledigt och åkte till Landsbro och Vetlanda för att träffa min kära syster Majken m familj. Vilket var otroligt roligt.
Jag lämnade Anderstorp kl 07:00 för att möta upp Majken strax innan Landsbro. Vi begav oss mot skidspåret för en underbar träningsförmiddag. Vilket det blev. Efter en halvtimmes tid kom även Tomas till spåret för att träna lite. Det blev 1,5-2h klassiskt. Jag fick även testa Majkens Salomon RC skin skidor. Vilken fantastisk uppfinning! Ingen valla behövdes, du bara knäppte på dig skidorna och åkte - med fäste, i alla lägen! 
Vi lämnade landsbro för att åka hem till Majken och Tomas. Där väntade mat och dusch innan vi skulle hämta min favorit på förskolan. 
Den lilla underbaringen var så glad för att se mig igen så han sprang och slängde sig i min famn. Det är sånt som gör en glad i hjärtat. 

Sen tog jag en sväng till Pölder sport för att hämta 4 par skidor till Etixx ski team, kolla på ett par skidor till mig och köpa lite nya kläder.

När jag kom tillbaka till Vetlanda så satte jag och Majken oss i soffan för att gå igenom min träning. Så nu har jag fått ett schema att följa och kommer ge allt för att prestera så bra som möjligt under mina träningspass. 
Jag har börjat fundera lite på skidtävlingar men känner mig inte 100% redo för det ännu. Får se om det blir något innan säsongen är slut.

För övrigt så ska jag försöka att komma upp på lite högre höjder och träna lite. Förhoppningsvis vid våran stuga i de norska fjällen eller kanske en resa söderut. 

Psykiskt så är jag på samma nivå som jag varit den senaste tiden. Jag mår inte bra, men det är bättre än det var när det var som sämst. Vissa saker har gjort så att jag kanske har trillat tillbaka lite men nu är det bara att bita ihop och satsa på det som gör mig glad - träningen!