fredag 19 september 2014

Att leva med en sjukdom som aldrig försvinner..

Jag hade aldrig trott att det här skulle drabba mig. Aldrig. Jag var ju alltid den där tjejen som klarade allt, som kunde ta sig igenom alla problem. Hon som alltid fanns där för alla. Ni vet den där tjejen som står upp för sin sak, som får mothugg, men alltid visar sig stark. 

Livet är inte alltid så enkelt. Dagarna kommer, dagarna går. Man får positiva och negativa besked. Våra närmsta försvinner en efter en. Alla ska vi samma väg, någon gång. 

För mig har mina första 19 år varit upp och ner. Jag brukar jämföra mig själv med den norska naturen, höga berg och djupa dalar. Så har det varit från min första skoldag. Jag har alltid varit en glad och positiv tjej, för det mesta iallafall. Jag ville alltid hjälpa till och att saker ska bli så bra som möjligt. Jag gjorde det som krävdes.
Alla människor passar inte ihop. Vissa blir bästa vänner på en gång, andra blir som hund och katt. 

Skolklasser delas in i grupper. Inte av lärarna, utan av eleverna själva. Vem har flest dockor? Vem har snyggast kläder? Vem har dom coolaste skorna? Vem kan springa snabbast? Vem hoppas längst? Vem är bäst på fotboll? Detta är något alla klasser har. Det hade även min klass. När jag var sådär liten så var jag väldigt stark för min ålder. Både fysiskt och psykiskt. Jag hade två äldre syskon som jag brottades med. Detta gjorde att folk backade när jag kom. Jag var nog den där pojkflickan. Tjejerna ville helst inte vara med mig eftersom jag hellre kollade på filmer om bilar än en film om barbie. Killarna kunde ju inte umgås med en tjej, ni vet "tjejbaciller". Jag hade en vän, Josefin. Vi var bästa vänner. Vi var med varandra dag ut och dag in. Men vad hände när hon var sjuk? Eller om vi började bråka? Jo, jag blev ensam. Ensam och övergiven. 

Såhär var mina första 7 år i skolan, inklusive förskolan. Jag hade alltså en äkta vän. Henne tog dom ifrån mig. Dom satte oss i olika klasser. Jag gick i 7C och Josefin gick i 7A. Alla andra fick gå med dom som de hade önskat. Men inte jag, jag som bara hade en. Detta resulterade i att jag hade det svårt med skolan. Jag fick aldrig någon ny "bästis". Jag blev helt plötsligt en blyg och tillbakadragen tjej. En som inte tog första steget. Alla andra hade sina närmsta kompisar medan jag var den ensamma. Jag började helt enkelt att hata skolan. Jag gick inte dit. Om jag gick dit så vägrade jag att gå till klassrummet. För jag kände mig bara som en ensam tjej utan vänner. Jag började fundera på vad det var för fel på mig. Varför var det ingen som ville vara min vän? Dagarna gick, veckorna gick och jag trivdes sämre och sämre. Jag började må dåligt. Jag kände mig så ledsen hela tiden. 

I samband med detta började jag tröstäta. Jag tänkte inte alls på vad jag stoppade i mig. Jag ville bara att smärtan skulle försvinna. Det gick så långt att jag skar små jack i min handled för att få bort smärtan i hjärtat. Så här var mitt liv i 3 år. Jag började ifrågasätta min egen rätt att leva. Var det någon som skulle sakna mig? Varför ska jag vara här? Ingen bryr sig. 

Jag hade hela tiden en tanke på min kära mormor som gick bort 26/3 2008. Jag kanske skulle få komma upp till henne om jag inte var kvar här nere på jorden. Hon var ju min favorit. Men en dag satt jag och tänkte, skulle hon vara stolt över mig om jag gjorde så mot mig själv och mot mina närmsta. Det skulle hon INTE.

Efter ett tag började jag gymnasiet, linje estet musik. Fråga mig inte varför jag valde det. För jag kände ju ingen där heller. Jag hoppades på en nystart. Det blev ingen nystart. Under de tre åren som jag mådde som värst så hade jag ätit upp mig själv till 84,4kg. En siffra jag aldrig trodde att jag skulle se när jag ställde mig på en våg. Detta fick jag också höra och läsa. Folk viskade tjockis eller pekade på en och skrattade eller varför inte kolla snett på mig? Vissa skrev meddelande på facebook, andra skrev anonyma mail. Detta klarade jag att leva med i 1 år. Sedan fick jag nog. Gislaveds gymnasium var ett rent helvete i mina ögon. Jag ville absolut inte tillbaka. 

Jag skrev ut mig från skolan och började läsa på distans. I samband med det började jag ta tag i min kropp och mitt liv. Men hur mycket jag än gick ner så kunde jag inte se det på mig själv. Det kan jag inte än idag. Jag ser samma "tjockis - Malin" i spegeln nu som då. Jag tänker fortfarande på alla hemska människor som behandlat mig som skit. Än idag kan jag fundera på vad jag har gjort för ont mot dessa människor. Jag kan ifrågasätta min egen rätt att leva. 

Alla dessa människor som varit så otroligt elaka mot mig, dom körde mitt självförtroende rakt ner i botten. Jag kan inte se något positiv med mig själv. Jag kan inte tycka om mig för den jag är. Jag är hela tiden misstänksam. Är folk ärliga eller spelar dom ett spel där jag är en spelpjäs? 

Detta är något som tagit skada på mig. Jag har svårt att älska min egen pojkvän. Jag är hela tiden misstänksam på vad som händer. Jag ifrågasätter allt. Tänk att alla de där människor som bara har sätt mig som ett offer, att dem har gjort allt det här mot mig. Det är ju svårt för mig att förstå att någon kan älska mig, när jag inte ens älskar mig själv. 

För 4 veckor sedan var jag så långt nere att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag grät. 24 timmar om dygnet rann tårarna ner för mina kinder. Jag ville inte straffa mig själv. Jag vet att jag har en familj och några få vänner som stöttar mig i vått och torrt. Så jag sökte hjälp. Eller inte ens det var jag kapabel till att göra. Mina kära föräldrar kontaktade en speciallist som jag träffade. Det tog honom ca 30 minuter att säga vad det var för "fel" på mig. "Du är i en svår depression, Malin". Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Tänk att människor kan vara så hemska. Tänk om alla bara kunde hållit käften med alla deras negativa kommentarer. 

Nu när jag tänker på dessa människor så blir jag både arg och ledsen. Jag skulle så gärna visa för dem vad de har gjort mot mig. Hur dom har pressat mig så långt ner med kommentarer om mitt utseende eller mitt sätt att leva. 

Att nu äta mediciner för denna depression känns tro det eller ej bra. Det hjälper mig att få bort hatet mot mig själv. Det känns också otroligt bra att jag har hittat en psykolog som hjälper mig igenom allt detta. Tänk om jag kunde fått den hjälpen vid ett tidigare skede. Då kanske det inte hade gått så långt.

Det är med tårar i ögonen som jag snart trycker på "publicera" knappen och öppnar mig för alla. 

Men jag måste få tacka alla som har hjälpt mig, varit där, försökt muntra upp mig, älskar mig; Mamma, pappa, Majken, Axel, Rasmus, Hanna, Faster Karin, Jytte och massa andra underbaringar! Jag älskar er alla och lovar att kämpa livet ut. 

Kampen mot depressionen fortsätter!

4 kommentarer:

  1. usch, får gåshud av ditt inlägg... Du är så stark och duktig, de här kommer du klarar jättebra! :)
    väldigt inspirerande, ta hand om dej <3
    kram

    SvaraRadera
  2. Läst artikeln om dig och din erfarenhet och ville bara säga att jag känner igen mig i det du skriver. Kämpar och har kämpat länge med sviter från mobbing. Det värsta av allt var att skolan bara gjorde allt värre. Börjar så smått komma tillbaka men den där tilliten som du beskriver sviktar, är svår att hantera.
    Ta hand om dig. Kram

    SvaraRadera
  3. Din historia berör verkligen. Vad stark du är som har tagit dig igenom det och som delar med dig. Jag har också blivit mobbad, har PTSD bland annat från mobbningen men mår idag mycket mycket bättre - ta hand om dig, det blir bättre och du är verkligen inte ensam. Kram!

    SvaraRadera
  4. Jag får tårar i ögonen av att läsa det du skrivit. Ingen ska behöva uppleva vad du fått utstå, och du har all rätt i världen att leva. Du är verkligen stark som fortsätter kämpa och inte ger upp. Kämpa på, och kom ihåg att du är värdefull och att du är äskad för den du är och för att ingen är som du. Kram!!<3

    SvaraRadera